ANGELICA

Jag vill inte vara en teaterapa längre. Jag vill inte vara någon som alla förväntar sig ska vara glad och sprudlande jämt, någon som drar låga skämt, överdriver och kollapsar om jag inte får all uppmärksamhet. För det är inte jag. Eller åtminstone inte den jag brukade vara. Döden påverkar alla på olika sätt. För mig innebär det att dölja vem jag egentligen är och vill vara. Alltid vara glad, låtsas som att jag aldrig mått bättre. Det är påfrestande för mig och tydligen är det påfrestande för andra. I kväll satte Samuel ordet för vad säkert många andra velat säga. Först tog jag illa upp men sedan insåg jag att han har rätt. Och jag hatar att erkänna att han har rätt. Samuel fick träffa mig som jag var innan, han var förälskad i mig då men nu tycker han att jag spelar teater och visar inte vem jag egentligen är. Han tycker jag är fånig när jag spelar teater. Jag trodde att jag var mig själv, men så kanske det inte är. Det är bara allas förväntningar som jag känner att jag måste leva upp till. Om jag är tyst en längre stund frågar alltid folk om jag är sur eller nåt. Men jag vill inte alltid stå i centrum för uppmärksamheten. Jag kan störa mig på kommentarer som folk säger att "oj det var hemskt vad tyst du var idag", "och Angelica pratar alltid typ hela tiden, det går inte få stopp på henne". Snälla kan ni sluta med det? Kan ni ta mig på allvar någon gång i stället? Jag skulle må betydligt mycket bättre av det. Låt mig för en gångs skull få sitta tyst och bara få lyssna. Jag hörs och syns jämt, jag vill inte det. Ibland önskar jag att jag var den människan som ingen såg som ingen reflekterade över varför hon sitter tyst i ett hörn. Ge mig lite andrum. Samuel bad mig att gå hem och sova och tänka på vad han sa. Och ja det ska jag göra även om jag tycke att han var lite tjatig.
Usch den här kvällen blev inte som jag tänkt mig men samtidigt ångrar jag inte att jag korkade upp vinet. Samuels ord har hjälpt mig en bit på vägen, men det kan ta tid,