The truth
Mina ögon kan tindra
mina läppar kan le
men sorgen i mitt hjärta
kan ingen se
Pappa har med sina gröna fingrar planeterat nya fina blommor på Thereses grav. Ojoj vilken känsla han har för färgkombinationer :)
Jag funderade på en sak för någon dag sen (den dagen min mamma var här till och med). Något jag inte har reflekterat över innan men som förfärade mig när jag kom på det. Pappa har i ett år planterat, vattnat, tänt ljus och annat pysslande vid graven. Men hur mycket har mamma gjort? Ingenting när allt kommer kring. Är inte det konstigt? Sedan mamma och pappa skiljde sig bodde Therese största delen hos pappa som vi andra också gjorde, det är pappa som fått stå ut med tonårsproblemen, det är pappa som varje dag sett till så att det funnits mat hemma, det är pappa som har kört omkring på oss under alla år, det är pappa som gjort oss till en familj, det är pappa som ställde upp för Therese när hon under åtta månader bodde på psyket, det är pappa som tappert kämpat med att uppfostra fem barn som under vissa stunder hade behövt sin mamma men som i slutänden förmodligen klarat sig bättre utan. Var det då meningen att det var pappa som skulle hitta Therese på soffan? Någon han legat vaken långa nätter och oroats för.. Har mamma också någon gång känt oro eller ens känt att hon inte gör tillräckligt mycket för sina barn? Är det då meningen att det ska vara pappa som omsorgsfullt pysslar med graven för att den ska vara värdig en sådan fin människa som Therese var?
Ska det vara så?
