Mörkrädd
I mörkret är alla potentiella våldtäktsmän. Det spelar ingen roll om de är gängliga fjunpojkar i femtonårsåldern som är på väg hem från fritidsgården eller högstadiediscot, jag är lika rädd ändå. Jag spänner kroppen, håller andan och går med raska steg v arje gång jag ser någon på långt avstånd komma, hjärtat bultar så hårt att det skulle kunna knäcka revbenen på mig. Jag är märkrädd och känner mig förföljd. Gick från Norslund och stod i valet av kvalet om jag skulle välja den mörka sidan av Tisken som är lite kortare eller den ljusa sidan av sjön som går bredvid vägen. Jag var trött och kissnödig och tog den mörka vägen. Det var mörkt och jag halvsprang. Pustade ut när jag kom innanför dörren och kunde glädjas över att jag överlevde denna gången också.
Men det var det värt,, kvällen hemma hos Mounira var trevlig. Malin kom förbi en sväng men hon dissade oss när vi skulle börja spela sims. Tog en evighet att bara bygga upp gubben, vi gjorde en gubbe som ska se ut som mig och som jag döpte till Angelica Reinfeldt.
Mounira visade den sjukaste grejen på länge på facebook,, jag var mållös och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
På tal om att känna mig förföljd. När jag bodde i London, detta var 2005 så hade jag och några kompisar varit ute och klubbat till sent på natten. Med nattbussen jag tog hem från Piccadilly till Notting Hill var det ca 10 minuters gångväg. Jag hade kort jeanskjol och mina vita höga studentstövlar. Jag gick gatan självsäkert fram för att inte se rädd ut. Gatorna var toma när plötsligt en bil kör förbi. Den kör förbi, backar tillbaka och människan i bilen frågar "How Much"? Vid det här laget var jag livrädd och började springa hem de cirka 200 meter som var kvar. Det var som i en hemsk film, jag fumlade med nycklarna, fick upp låset, sjönk ner på golvet innanför dörren började skaka av gråt. Gubben i bilen trodde jag var en hora. Fan vad rädd jag var.
Elin, Lisa och jag förfestar! Jag är bara 19 på den här bilden och har jättelångt hår. Jag var så ung och visste ingenting om världen men London fick mig att växa.
Men det var det värt,, kvällen hemma hos Mounira var trevlig. Malin kom förbi en sväng men hon dissade oss när vi skulle börja spela sims. Tog en evighet att bara bygga upp gubben, vi gjorde en gubbe som ska se ut som mig och som jag döpte till Angelica Reinfeldt.
Mounira visade den sjukaste grejen på länge på facebook,, jag var mållös och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
På tal om att känna mig förföljd. När jag bodde i London, detta var 2005 så hade jag och några kompisar varit ute och klubbat till sent på natten. Med nattbussen jag tog hem från Piccadilly till Notting Hill var det ca 10 minuters gångväg. Jag hade kort jeanskjol och mina vita höga studentstövlar. Jag gick gatan självsäkert fram för att inte se rädd ut. Gatorna var toma när plötsligt en bil kör förbi. Den kör förbi, backar tillbaka och människan i bilen frågar "How Much"? Vid det här laget var jag livrädd och började springa hem de cirka 200 meter som var kvar. Det var som i en hemsk film, jag fumlade med nycklarna, fick upp låset, sjönk ner på golvet innanför dörren började skaka av gråt. Gubben i bilen trodde jag var en hora. Fan vad rädd jag var.
Elin, Lisa och jag förfestar! Jag är bara 19 på den här bilden och har jättelångt hår. Jag var så ung och visste ingenting om världen men London fick mig att växa.
Kommentarer
Trackback
