ANGELICA

I vanliga fall älskar jag att träna, jag brukar vara den som ler med hela ansiktet under passet och ibland skuttar jag överdrivet mycket på jympan så att folk runt omkring suckar högt åt mina frenetiska rörelser. Jag gick som i ett vakuum till träningen idag och hoppades på att jag skulle få mer energi när jag snörat på mig aerobicskorna, hoppas går ju alltid.. Jag gick efter halva passet för jag hade noll energi, jag visste inte om jag skulle gråta eller svimma eller båda delarna.
Det är ju helt sjukt vad det man äter dagen innan påverkar träningen, jag kan erkänna att jag åt i stort sett ingenting igår, jag var helt enkelt inte hungrig. Jag tycker inte om när jag får såna perioder, ingen mat, ingen energi och all träning blir bortkastad tid för det blir varken kul eller givande.
 
För 1,5 år sen hade jag en period av träningsmani, jag kunde träna 15 dagar i rad utan vilodag. Det var som ett tvång att gå till Friskis och köra ett pass om dagen, ibland kunde det bli två. Nu efteråt fattar inte jag hur jag orkade, jag tror inte ens att jag orkade, allt vara bara jävligt segt. Shit jag måste ju varit totalt utsliten. Vilken tur att jag vet bättre nu. Det är påfrestande att tvinga sig själv att träna men det har jag slutat med för det blir man då inte gladare av. Så faktiskt, det är helt okej att gå mitt i ett träningspass utan att få ångest över det... Verkar det jobbigt? kan vara så... Jag är fullständigt urpumpad just nu, jag skulle behöva en hutt tror jag.
Just nu är jag hemma själv, Karin är på fest och Ida vet jag inte vart hon är, ibland är det sjukt skönt att va ensam hemma. Anna har tackat ja till Idas rum så i Januari flyttar hon hit! Då blir det inflyttningsfest =)