ANGELICA

Det känns som att det var igår. Det var inte igår, det var två år sedan. Jag jobbade som aupair i London över sommaren, jag älskade livet och gled runt i min lilla skyddade glasbubbla. Den bubblan sprack. Mina aupairbarn var hos kompisar och tvätten var struken så jag passade på att sätta mig vid datorn och se om nån rolig var inne på msn. Som alltid  scrollade jag igenom kontaktlistan, mitt hjärta stannade och andningen slutade fungera. På min lillebrors meddelande stod det:
R.I.P Syrran och så många gråtandes gubbar som det får plats.
Vems syrra tänkte jag?! Jag visste väl redan då att det var vår, men jag ville inte tro det. Jag förstår inte hur jag lyckades röra fingrarna på tangentbordet, jag frågade Johan "vad menar du?, vad har hänt?. Jag fick till svar att "pappa vill att du ringer honom". Jag visste vad som väntade och jag bävade för samtalet. Jag gick upp på mitt rum och hämtade min svenska mobil som jag inte kollade så ofta, såg att jag fått sms av pappa när jag slog på den "Ring mig!". Jag visste inte om jag skulle svimma eller kräkas, jag var så fruktansvärd rädd för att höra sanningen.
Signalerna gick fram och jag skrek i telefonen, "Pappa vad har hänt?!" "Therese har dött lyckas pappa få fram mellan tårarna.
Min värld föll samman, jag kunde inte tänka, det enda jag gjorde var att skrika "Jag vill hem, jag vill hem!"
Mamman i min aupairfamilj som befann sig längst upp huset kom rusandes ner från trappan. Jag sa till pappa att jag måste berätta för henne och att jag ringer senare. "My sister is dead" stammade jag fram och hon höll hårt om mig och jag grät tills det inte kom några tårar mer. 
Mina två fina vänner Stina och Charlotta kom hem till mig på en gång, jag kunde inte gråta, det var så overkligt.

Jag ville hem. Det gick inga flyg på hela den kvällen och inte heller dagen efter. Vi kollade med alla flygbolag till alla flygplatser i Sverige och i Köpenhamn, det fanns inget.
Jag sov inte på hela den natten, jag kände mig helt tom, det var som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen.

Jag kände mig ensamast i hela världen, jag var så fruktansvärt liten.
Två dagar senare tog jag ett tidigt flyg, jag grät hela bussresan till Stanstead Airport. Det gjorde så ont.

Det gör fortfarande ont. Det var hennes val att lämna oss. Hoppas hon vet hur mycket vi alla saknar henne, hon förtjänar att få veta det.
Min ängel.


Jag fick ett mms av pappa ikväll, han har satt blommor vid graven som han själv har odlat tro det eller ej =)