ANGELICA

Jag hoppade glatt på cykeln imorse när jag skulle till jobbet, trampade på för glatta livet i morgonkylan. Nynnade en melodi för mig själv, vägen blockerades av ett gupp. Jag flög över med cykeln, krisch krasch sa det och kedjan hoppade ur, varken handbroms eller fotbroms fungerade men jag hade full kontroll. Helvete sa jag när jag hoppade av cykeln, kontrollerade kedjan och insåg att jag har ingen aning om hur en cykelkedja ska sitta, man är väl ingen praktiskt person direkt. Gick den sista biten till jobbet med en gnisslande cykel vid min sida och funderade på hur sjutton jag skulle laga cykeln, och helst så att inte Becca skulle märka att något hänt med den. En cykelreperatör var den enda lösningen, en liten summa pengar och problemet är ur världen.
Låste fast cykeln vid cykelstället och muttrade lite för mig själv när en yngre man dyker upp vinglande på sin cykel. Han var en aning berusad en söndagmorgon. "Välkommen till arbetarstaden Borlänge" ropade han flera gånger till mig. Tack tack sa jag med en vänlig ton och han välkomnade mig åter igen till arbetarstaden Borlänge. Vid det här laget hade jag börjat ignorera honom och han hoppade ostadigt upp på sin cykeln och lämnade mig med orden "jag har iaf råd att ta livet av mig", sedan cyklade han iväg. Arbetarstaden Borlänge,, hmmpff.

Avslutade min jobbdag efter 5 timmar, gick mot cykelstället och inspekterade cykelkedjan för att se om jag blivit något händigare under dagen, drog lite i kedjan och inspekterade smutsen som uppstod på mina fingrar. Jag gav upp, packade i mina grejer i cykelkorgen och skulle precis till att backa ut cykeln.. Där stod jag i mina fina, prydliga kläder, hårstrån som låg perfekt på huvudet, rosiga kinder och snygga bröst när jag hör en vithårig äldre man fråga om kedjan hoppat ur för mig.. Jao svarar jag,, mannen svarar "vänta lite så ska jag låsa min cykel så hjälper jag dig sen". Jag har nog aldrig sagt tack så många gånger som jag gjorde då. Där stod jag i min marinblåa kjol som får mig att se ut som en liten nippertippa medans mannen böjer sig ner för att sätta kedjan på plats. Jag såg hur hans fingrar började anta en färg av smuts och olja och där stod jag och som en opraktisk men söt liten flicka som allt som ofta behöver ta hjälp av stora händiga karlar. Jag tackade tusen gånger när han lagat cykeln, jag klev upp och trampade iväg,, kör försiktigt nu hörde jag en röst ropa bakom mig.
Tänk att det finns såna människor, vänlighet varar längst.. Inte sant?

Ni karljävlar är nog rätt bra att ha ändå ;) Iaf till att laga saker jag inte förstår mig på...
Och nu står cykeln i cykelförrådet och Becka kommer aldrig lägga märke till att jag fick hennes kedja att hoppa av.. om hon inte läser bloggen förstås :P