ANGELICA

för att jag inte har någon pojkvän och aldrig blir kär. Satan vad det måste ta på energin av att va i förhållande. Sitter på tåget och några säten ifrån sitter en tjej ca 28 år och småbråkar med sin pojkvän på telefon. I nästan tio minuter har hon med hög, bestämd och irriterad röst gjort klart för honom att hon tänker då minsann inte vänta till halv nio ikväll med att äta. De ska på restaurang men hon vill äta klockan halv fem eller vafan hon sa. "Du förstår väl att jag inte kan vänta till halv nio med att äta?! Va va va"!! Vadå för jävla soppa? Nyponsoppa åt jag ju igår, det tänker jag fan inte äta idag igen. Men förstår du inte att vi inte kan äta så sent? Barnen måste ju iaf ha mat vid klockan sex. Men jaja hejdå."  Finns det inget viktigare att diskutera? Det måste vara de små matproblemen som ställer till det i förhållanden. Jag hade aldrig orkat med såna där smågnabb. Skulle definitivt inte sitta på tåget och skrika åt min pojkvän i telefonen, fan vilken jobbig flickvän hon måste va. All min sympati skänker jag till stackaren i andra sidan av luren. Tack gode Gud för att du skapade mig till en hjärtlös människa.

Vem orkar lägga energi på småproblemen egentligen?